Att leva vid ruinens kant

- Alla kan drabbas, det kan hända vem som helst. Nu hände det mig och min familj. att stå och se på när ekonomin faller en ur händerna, och ingen hjälp finns att nå. Att se på när din familj slits sönder, barnens blickar när de förstår att snart är det slut med allt.
När ens pengar tar slut och slutar att komma in på kontot, trots att man gör allt för att få ett jobb, och mailen står tom dag efter dag...
Men så en dag kommer det ett mail, man blir glad, och filmvisningen om en bättre framtid börjar att köras i huvudet, då läser man att man inte har fått något jobb, men de tackar för ett visat intresse.
Man faller sönder, när man inte betalat en enda avgift, inte en enda krona till hyra eller el.
Du vet att du kan inte vända dig någonstans, inte hjälper det att gråta, det fixar sig inte med tårar rinnande ner för sina vita hjälplösa kinder.
Någonstans vet man att nu är allt kört och man ger upp, man har bett till gud många gånger, men inget händer, man ser att allt är slut, allt rinner ur en, det är bara att räkna dagar, att nu kan man bo 10 dagar till här, när den tionde dagen är kommen, då vet man att nu är allt färdigt, livet är över, ekonomin är i spillror, kan aldrig mer restaureras upp igen... Man börjar söka syndabockar, visst hittar man många att skylla på, men i slutändan är allt ditt fel, du kunde ha gjort si, du kunde ha gjort så" tänker man. Man har sig själv att skylla alltid i längden.
En dag, steg solen, en dag när jag lyfte luren, när det bara var dagar från att allt var mig förlorat, då kom solen, bönerna vart hörda. Jag fick ett jobb, med en lön som fick mina tårar att fyllas. Hoppet kom, nu vet jag att gud finns än en gång, de tog bara en liten stund, varför, tror jag var av testo. Jag tror att vår far testade min tro, vilket jag aldrig gav upp, jag lutade mot gud var dag o bad allt intensivare, så en dag räddade de oss, nu är inte allt på de torra, men jag tror att nån gång klarar vi oss nu när jag fått ett jobb. Men inte är bestoende, så jag hoppas att jag får behålla mitt arbete iallafall så länge att vi klarar av ekonomi raset, så att vi står på våra ben igen.
Jag vet också nu idag att jag kommer att leva på ett annorlunda sätt än tidigare, vara mer vaksam på signaler.
Livet är bra mycket underligt ibland, denna gången till det bättre......

....TACK!